Under krigstid i synnerhet behövde folk förströelse för att klara av att leva under krigshot, ransoneringar och allmänt hårda tider. Hela samhället präglades av kriget och beredskapen, i stort som i smått. Filmen fick en viktig funktion genom att stärka den nationella gemenskapen, solidariteten och bevara hoppfullheten bland befolkningen.
Beredskapsfilmer kallas de spelfilmer som berör soldatliv, krig och ockupation. Under 1930-talet och de första krigsåren gjordes mestadels naiva filmer fulla av optimism, spex och farsfigurer, så kallade militärfarser. Exempel på dessa är bland annat
65, 66 och jag
(1936) och
Landstormens lilla Lotta
(1939). När kriget kröp närmare, då nazisterna ockuperade Danmark och Norge 1940, ökade produktionen av beredskapsfilmer. Allvaret avspeglades då alltmer i filmerna och efterhand ersattes komedierna av mer seriösa och verklighetsnära beredskapsskildringar, vissa i samarbete med militären. Några exempel på sådana beredskapsfilmer är:
Alle man på post
(1940),
Första divisionen
(1941) och
På liv och död
(1943).
Efter att nazisternas framgång vände 1943 och det politiska läget ändrades gjordes det även ockupationsfilmer; antinazistiska melodramer som utspelade sig i ockuperade länder (dock inte namngivna, ej heller fienden) och emellanåt även i form av allegorier. Några av dessa är:
Rid i natt!
(1942),
Det brinner en eld
(1943),
Excellensen
(1944) och
Mitt folk är icke ditt
(1944).
Även informationsfilmer om försvaret inspelade under krigsåren räknas in bland beredskapsfilmerna. De flesta av dessa cirka 80 filmer producerades eller beställdes av Försvarsstabens filmdetalj.
Filmdetaljen och beredskapsfilmerna
Filmdetaljen inrättades våren 1940 inom Försvarsstabens pressavdelning, där filmfotografer och regissörer producerade film. Där fanns även ett laboratorium och en filmuthyrningsavdelning. Filmdetaljen bevakade alla grenar av försvaret: armén, marinen och flyget. Uppgiften var att producera undervisningsfilm till den militära utbildningen, men även att distribuera upplysnings- och propagandafilm kring den svenska militären, avsedd att visas för allmänheten. Detta åstadkom man delvis i samarbete med civila producenter och distributörer och på så vis nådde man ut med ett stort antal kopior på allmänna biografer och fick en omfattande spridning. Sveriges statsminister (vid tiden försvarsminister) Per Albin Hansson konstaterade redan 1923 att ”… kan filmen göra hela svenska folket vänligt inställt till försvaret så är det att hälsa med tillfredställelse”.
Filmfotografer på uppdrag i skidutrustning cirka 1942. Foto: Krigsarkivet, Försvarsstabens pressdetalj, Text- och bildtjänsten. Fotograf okänd
Militären var mycket mån om att filmernas innehåll skulle vara seriösa: ”Samtliga försvarsgrenschefer ställde sig välvilliga till detta och resultatet blev att fler bra militärfilmer producerades: Kamrater i vapenrocken (armén), Kadettkamrater (flottan), Kustens glada kavaljerer (kustart.) och nu senast den av alla parter oförbehållsamt erkända filmen Första divisionen (flygvapnet).”
Trots detta gjordes det ändå filmer som militären inte var nöjd med: ”Tyvärr måste man emellertid konstatera att trots att försvarsberedskap varit rådande det ändock framställts och framställes militärfilmer som icke äro värdiga att visas under så allvarliga tider som vårt land nu genomlever. Antalet ur värdighetssynpunkt tvivelaktiga filmer har snarare ökats än minskats vilket med hänsyn till framställningarna om militär medverkan, medfört ett rätt omfattande arbete för berörda militära myndigheter.” Därför beslöt sig de militära myndigheterna för att ta ett större ansvar vid framställningen av beredskapsfilmer. Man föreslog som en första åtgärd ”att den första ‘aktiva’ militärfilmen får beröra arméns vintertjänst och inspelas instundande vinter”.
Förströelsedetaljen, Försvarsstaben 1940-tal. Foto: Krigsarkivet, Armé, marin- och flygfilms fotosamling. Fotograf okänd
Resultat av samarbetet på filmduken
Den ovan nämnda filmen,
På liv och död, inspelades våren 1943 med premiär i juli samma år. Den utspelar sig på ett turisthotell i Norrland och skildrar delvis händelseutvecklingarna kring de sabotage som utförs i området men även de skidburna jägarbataljonernas hårda arbete. Filmen regisserades av Rolf Husberg. Det var chefen för armén, Ivar Holmquist, som tog initiativet till filmen om de svenska militärtrupperna vid finska gränsen. Den förbereddes på Sandrew-ateljéerna och regissören, manusförfattaren och skådespelaren Hasse Ekman bedömdes lämplig att skriva manuskriptet. Han hade inte bara filmerfarenhet utan även en befälsutbildning inom det militära. Under andra världskrigets beredskap inkallades han till Svea livgarde I 1, 1943 -1944 och 1944 till Försvarsstaben där han tjänstgjorde som stabsregissör.
Hasse Ekman fick som stabsregissör senare uppdraget att göra en propagandafilm om officersrekrytering, kortfilmen
Ett yrke för män
(1944) med kända skådespelare som Sven Lindberg, Stig Olin och Gösta Cederlund i rollerna. Ekman medverkade under andra världskriget till fler filmer med militärt innehåll så som
Första divisionen
(flygvapnet),
Örlogsmän
(flottan),
Excellensen
(ockupationsdrama) och
En dag skall gry
(finska vinterkriget).
Jennifer Vintkvist
Källor
- Försvarsstaben, Upplysnings- & pressavdelningen, Press- & filmavdelningen, Filmdetaljen, Diverse handlingar 1941-1942 F I: 1B
- Filmarkivet och Svensk filmdatabas – Ekman, Hasse, Den vackra ankungen, 2. uppl., Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1955
- C A F Ivar Holmquist
http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13759, Svenskt bio-grafiskt lexikon (art. av Erik Wikland), hämt. 2015-12-18
- Försvarsstaben, sektion III, Press- och filmavd. Koncept & inkomna handl. 1944.
Litteratur
- Olsson, Jan, Svensk spelfilm under andra världskriget, Liber Läromedel, Diss. Lund : Univ. Lund, 1979
- Husberg, Rolf, Mellan tagningarna: ett stycke filmhistoria, Arena, Stockholm, 1993
- Furhammar, Leif, 'Värnplikten i svensk spelfilm', Plikt, politik och praktik : värnpliktsförsvaret under 100 år., 2002
Utdrag ur PM rörande spelfilmer, Försvarsstaben 1942:
”Långfilm, som helt eller delvis spelar i militär miljö, framställes av civil produktionsfirma och bekostas av denna. Initiativet till sådan film kommer så gott som undantagslöst från produktionsfirman. Manuskriptet uppgöres understundom i samråd med militär myndighet.”
”Icke minst under beredskapsåren har filmen än mer kunnat visa och hävda sin betydelse ur försvarssynpunkt. Inom försvarsväsendet har filmanvändningen mångdubblats och den upplysningsverksamhet som med kortfilmer å allmänna biograferna bedrivits bland allmänheten är den största filmpropaganda som någonsin och utan något som helst ”missljud” bedrivits i vårt land. Att filmen dessutom såsom förströelsemedel bland beredskapsförbanden spelat en stor roll är ju erkänt faktum. Men även om det inom ovan antydda filmområden är gott och väl med tanke på försvaret så återstår ett område, där åtgärder måste vidtagas för att åstadkomma en ändring till det bättre. Och det gäller de spelfilmer som i Sverige inspelas med mer eller mindre militära inslag.
Filmproducenterna har tidigare (under 1920-talet) att döma av filmalstren betraktat det militära såsom ett tacksamt område att hämta stoff till enbart lustspel och farser. När de militära farser gingo väl långt i gyckel reagerade man från militärt håll och förslag framkommo att genom militär censur förhindra framförandet av de värsta överdrifterna. Den avsedda ”militärcensuren” kunde emellertid icke genomföras.
AMF hänvände sig 1936 till cheferna för armén – marinen och flyg-vapnet med förslaget att icke söka förhindra militärfilmernas framförande utan istället i tid ingripa hjälpande för att få filmerna ur militär synpunkt så värdiga som möjligt. Åtgärden skulle baseras på för-hållandet att de civila filmfirmorna hemställde om lån av personal, uniformer och vapen för sina inspelningar.”
