Metoden som användes var så kallad gradmätning, vilket innebär att man mätte avstånd och vinklar mellan punkter i ett triangelnät i nord-sydlig riktning. Redan under 1700-talet hade gradmätningsexpeditioner genomförts i Lappland, samt under 1800-talet även i Norge. Bättre var givetvis att mäta ännu längre norrut. En plats som ansågs lämplig att genomföra gradmätning på var Spetsbergen, eller Svalbard som ögruppen numera kallas. Under 1800-talet var dock detta fortfarande till stor del ett tämligen outforskat ingemansland. Vetenskapliga fältarbeten i området gick att genomföra, men var riskfyllda, komplicerade och medförde höga kostnader.
I ett samarbete mellan Sverige och Ryssland skickades under åren 1899–1902 ett antal expeditioner till Spetsbergen för att genomföra gradmätning och dessutom också studera norrsken och göra geografiska utforskningar. De svenska och ryska riksdagarna fattade beslut om finansieringen, medan respektive lands vetenskapsakademi organiserade expeditionerna. De stannade på Spetsbergen över vintern 1899–1900, medan undersökningarna övriga år enbart utfördes sommartid.
Den svenska och ryska gradmätningen på Spetsbergen var en stor nyhet i sin samtid, och medier världen över rapporterade om det strapatsfyllda arbetet. Polarexpeditioner gav vid den här tiden hjältestatus till sina deltagare, oavsett om det var veteskapliga fältarbeten eller rena sportbedrifter i syfte att först nå till exempel Nordpolen.
Riksarkivet Marieberg har arkivet ”Gradmätning på Spetsbergen” (ÄK 591), som bland annat innehåller korrespondens, räkenskaper och fotografier. Bilden visar ett av dem, och föreställer ett antal av expeditionsdeltagarna i arbete.
Visa alla månadens dokument
