En historisk tillbakablick
På 1300-talet ska romerna ha nått Europa och år 1512 Sverige. Detta var början till romernas historia i Sverige, en historia av förföljelse, fördomar, misstänksamhet, utanförskap och lidande.
År 1560 förbjöd ärkebiskop Laurentius Petri landets präster att befatta sig med zigenarnaoch år 1637 utfärdades den första allmänna zigenarförordningen, "Placat om Tatrarnes fördrifvande av landet". Det stadgades här att alla romer, både män och kvinnor, som vistades i landet skulle fördrivas före 8 november året därpå. Romska män som påträffades efter detta datum skulle utan rättslig process bli hängda, medan kvinnor och barn skulle köras ut ur landet.
Alla verkar inte ha delat myndigheternas syn på romer. Den 4 juni 1650 tar man upp ett ärende i Skänninge rådhusrätt där det framgår att ett "tattareparti" som tidigare uppehållit sig i staden och blivit utkastade, nu hade återkommit. Trots förbud mot att hysa dem, hade tre borgare gjort detta, däribland rådmannen Anders Tornesson som blev dömd till böter och avsatt. Trots detta satt Tornesson kvar som rådman (Skänninge rådhusrätt A:3).
Den s.k. tattar-paragrafen i 1686 års kyrkolag innebär en radikal omsvängning i kyrkans syn. Romer kunde nu accepteras i de kristna församlingarna, och prästerna fick döpa barnen. År 1748 samlades de olika svenska förordningarna om tattare och zigenare i en zigenarlagstiftning som avsåg att förhindra all vidare invandring och att tvinga dem till fast bosättning.
Det växande intresset för rasbiologi och rashygien under 1900-talets första hälft förvärrade den rasism romer och resande utsattes för. År 1944 gjorde polismyndigheten en inventering av svenska "tattare", som noterades bestå av 8 000 personer. I 1954 års zigenarutredning konstaterade man att: ”…zigenarna blivit utsatta för en många gånger mycket upprörande rasdiskriminering i vårt land." Utredarna förespråkade en total assimilering av romerna i det svenska samhället. Mot denna syn engagerade sig bland andra författaren Ivar Lo-Johansson, som förespråkade romernas rätt att leva efter sina egna traditioner.
På senare år har romer i Sverige i allt större utsträckning organiserat sig. Åren 2007–10 förekom central samverkan på departementsnivå genom Delegationen för romska frågor, vilken 2010 lämnade sitt betänkande
Romers rätt – en strategi för romer i Sverige. Nyligen utgavs en vitbok om övergrepp och kränkningar mot romer i Sverige under 1900-talet, som redan har fått ett delat mottagande. I dag finns ca 30.000 romer i Sverige.
Resandefolket erkändes år 2000 inom gruppen romer som nationell minoritet i Sverige. Resandefolket är inte en homogen grupp. En del anser att de har sina rötter i 1300-talets skoiare (av östfrisiskans Schooier = ”landstrykare”) vars rötter kan härledas till mellaneuropas Jenisch-folk. Historiskt har de resande i Sverige kallats tattare, etc. på grund av förväxling med tatarer, vilket upplevs som kränkande. Antalet resande i Sverige uppskattas till 25.000–30.000 personer.
Romer, resande och släktforskning
Långtifrån alla romer och resande är folkbokförda i arkivmaterialet. Bevis på detta får man genom fynd i andra arkiv och det är också den här vägen många skickliga forskare har gått för att få fram sådan information. Till exempel via domböcker, passhandlingar i länsstyrelsens arkiv eller fångvårdsarkiv.
Bildkälla: Bohusläns museum.
Ett annat hinder är att många ursprungligen inflyttade grupper försvenskades genom att man antog svenska namn. Det kan därför ibland svårt att förstå att det är ursprungligen valloner, tyskar, polacker eller resande man till exempel träffat på i sin forskning. Kyrkoherden i Skartofta i Skåne Lars Molin († 1806), var exempelvis son till borgaren i Eksjö, Karl Fredrik Molin, som var son till vice borgmästaren i Vimmerby Henrik Molin. Henriks farfar var "tattaren" och häktemakaren i 1600-talets Vimmerby Johan Swartzkaupf. Ett annat exempel är Ernst Herlin, rektor vid Djursholms samskola, vars mor Josefina Charlotta, var dotter till hästhandlaren Vilhelm Hägerbäck och dennes hustru Maria Lovisa Friman. Båda var av kända resandesläkter, men detta är naturligtvis inte självklart med tanke på deras namn. I bouppteckningen efter Josefina Charlotta Herlin från 1915 kallas hon "Hägerflycht" (adelssläkt), vilket ju kan förvilla ytterligare! Läs gärna Släktforskarnas årsbok 2005 där Bo Lindwall skriver mer om detta exempel och andra. Bo Lindwall kommer till Landsarkivet den 29 april kl 15 för att hålla föredrag i detta ämne.
Lika lite kan man förstå att resandesläkter som Lejon, Lind, Berg eller Wetterstrand är just resande, på grund av att det finns många släkter med detta namn som inte är resande. Andra resande, i sin tur, använder namn som Henrik Larsson (far till Johan Swartzkaupf ovan) eller Sofia Hansdotter. Ibland är yrket en ledtråd. På Rötter (www.genealogi.se), finns en egen avdelning där resandesläkter diskuteras.
Claes Westling
claes.westling[at]riksarkivet.se
