Första världskriget i bilder

I år är det 100 år sedan Första världskriget bröt ut.

I jämförelse med Andra världskriget är det första mindre uppmärksammat i Sverige. I svenska arkiv finns emellertid handlingar, tidningsklipp, fotografier m.m. som visar olika aspekter av kriget, givetvis främst ur ett svenskt perspektiv. I den här webbutställningen kommer ett antal objekt ur Krigsarkivets samlingar att visas. Utställningen är inte kronologiskt upplagd. I stället får vi månad för månad möta kriget utifrån ett antal teman.

Vapenstilleståndet 1918

Den 11 november 1918 klockan 11 på förmiddagen tystnade skotten längs krigets fronter. Efter många års kontinuerligt bombardemang blev det plötsligt tyst - något som säkert måste ha upplevts som närmast surrealistiskt, tystnaden måste ha blivit näst intill öronbedövande.

Men innebar då vapenstilleståndet att man upplevde att kriget nu tog slut? På den frågan kan man svara både ja och nej. I Ryssland härjade ett inbördeskrig sedan oktoberrevolutionen 1917, ett krig där en rysk vit sida, uppbackad av styrkor från bland annat Frankrike, Storbritannien och så småningom även USA slogs mot en röd bolsjevikisk, och i Baltikum pågick oroligheter, som kom att leda fram till självständighet för Estland, Lettland och Litauen.

I Tyskland hade sedan i oktober revolutionära strömningar varit i omlopp, vilket ledde till att kejsaren den 9 november tvingades abdikera och gå i landsflykt. Detta banade väg för den tyska revolutionen, men även för den så kallade ”dolkstötslegenden”. Armén var nämligen i formell mening inte slagen, vapenstilleståndet var inte någon villkorslös kapitulation.

Från Berlin rapporterade den svenske militärattachén överste Nils Adlercreutz till Stockholm om händelseutvecklingen i Tyskland. Den tyska ledningen hade, skrev han, valt att underordna sig de radikala krafterna: …”under det armén i fält allt fortfarande var intakt, under alla förhållanden undvika katastrofen av inbördeskrig och valt härför vägen – eftergift. Resultatet har blivit, att det organiserade ungsocialistiska partiet spelats händelserna i händerna…” Rapporten inte bara utgör i dag ett vittnesbörd om den oroliga tid som rådde, utan skildrar även uppfattningar och synsätt som inte var ovanliga bland många svenska officerare och ämbetsmän.

 

 

 

Adlercreutz' skrivelse

Revolutionen i Tyskland ledde fram till Weimarrepubliken. Fredsfördraget i Versailles undertecknades 1919. Först då kan man säga att Tyskland tvingades kapitulera.

Källa: Generalstaben, Utrikesavdelningen (h), E1 a, inkomna skrivelser, Tyskland, vol. 4.

Första världskriget och Ryska revolutionen

Det Ryssland som gick i krig mot Tyskland och Österrike-Ungern i augusti 1914 var ett land som var starkt präglat av stora skillnader mellan en inflytelserik elit och en stor massa utan egentliga möjligheter att påverka eller ens forma sitt eget liv, mellan stor rikedom och djup fattigdom, mellan stad och land, mellan tsardömets olika delar.

Landets armé var stor, men i många avseende omodern. Trots att den kunde åsamka fienden några betydande nederlag, bland annat i första slaget vid Lemberg (Lviv, i nuvarande Ukraina) i augusti 1914, skedde de ryska krigsinsatserna till ett mycket högt pris. Cirka 1 700 000 man stupade totalt i första världskriget. Ett alltmer påtagligt missnöje mot vad som betraktades som ”tsarens krig” växte sig allt starkare.

Också bakom fronten var situationen mycket allvarlig. En svår och omfattande livsmedelsbrist drabbade landet; många svalt till döds. Tillsammans med de umbäranden kriget innebar och tsarens och dumans oförmåga att hantera situationen blev detta grogrund för en social och politisk oro. Vissa militära förband vägrade till slut fortsätta krigföringen i väst och vände sig mot det egna landets makthavare, och i mars 1917 tog en koalition av olika grupper av vänsterrevolutionärer och socialdemokrater med våld över duman. I oktober samma år skedde ytterligare en revolution, då bolsjevikerna under Lenin tvingade fram en renodlat kommunistisk regim. Detta innebar dock inte att makten var säkrad. Tvärtom. Det kom att ta sex år av förödande inbördeskrig innan så skedde. Kriget med Tyskland, Österrike-Ungern och deras allierade Bulgarien och Osmanska riket avslutades dock den 3 mars 1918, då en separatfred slöts i Brest-Litovsk.

Revolutionerna 1917 och det efterföljande inbördeskriget öppnade möjligheter för självständighet för olika delar av det ryska väldet. Bland annat förklarade den finska lantdagen detta land självständigt den 6 december 1917. Detta bekräftades från rysk sida några månader senare då den kommunistiska regimen i freden i Brest-Litovsk avsade sig alla ryska anspråk på Finland, Baltikum, Polen, Vitryssland och Ukraina.

Den 8 november rapporterade den svenska militärattachén i Petrograd, som St Petersburg då kallades, om bolsjevikernas maktövertagande i staden. Han medger dock att informationsläget präglas av osäkerhet: Revolutionärer och kontrarevolutionärer har båda gett varsin – sinsemellan helt olika – version av hur militären har agerat som svar på händelsen.

 


Källa:
Generalstaben, Utrikesavdelningen (h), Inkommande skrivelser E I a, Ryssland, vol. 2.

Första världskriget och Sverige

När krig bröt ut i Europa sommaren 1914 förklarade sig Sverige liksom grannländerna Norge och Danmark neutralt. Ändå kom landet givetvis att påverkas på många olika sätt. Sjöfarten kom att drabbas hårt; fler än 200 svenska fartyg gick under på grund av torpedering eller minor. Krigförande länders sårade transporterades via Sverige till sina hemländer. Brist på livsmedel och andra förnödenheter gjorde att ett ransoneringssystem infördes i landet (även om det inte kom att fungera på ett gott sätt). Exportförbud för vapen och även andra varor infördes för att inte stödja någon av de krigförande parterna.

De militära aktiviteter som gjordes för att bemöta det krig som pågick i närområdet var förstås många. En partiell mobilisering gjordes av styrkorna till lands och flottan fick i uppgift att bevaka de svenska territorialgränserna samt skydda den civila sjöfarten genom konvojering. Denna omställning var i nivå dock långt ifrån den som skedde under andra världskrigets beredskap.

För yrkesofficerare var kanske omställningen till kriget dock ändå inte så stor. Övningar genomfördes liksom i fredstid. En av dem som var med om dem var kapten Erik Testrup, som från 1912 tjänstgjorde i Generalstaben. Han deltog under krigsåren i flera övningar runt om i landet, bland annat i Forserum – Nässjö och Skövde, som fotona nedan visar. Men hans uppdrag sträckte sig ibland även utanför rikets gränser. År 1917 sändes han exempelvis till den tyska sidan av västfronten för att kunna rapportera hem. Efter kriget fortsatte Erik Testrup sin militära karriär, bland annat - under några år på 1920-talet - som chef för Krigshögskolan.

 

 

 


Källa: Erik Testrups arkiv, vol. 8

 

De skadade och sjuka

Det första världskriget kom att bli det dittills blodigaste kriget i historien. Drygt tio miljoner stupade och närmare 20 miljoner sårades. Skador till följd av granater och granatskärvor var vanligast. De flygande granatskärvorna kunde lätt skära av ett ben eller en arm eller vanställa ansiktet till oigenkännlighet – den mån man överhuvudtaget överlevde. Det var inte ovanligt att det påträffades soldater ute i ingenmansland, som var vid medvetande med halva ansiktet bortskjutet eller med hjässan öppen, så att hjärnan var klart urskiljbar. Även skott -och bajonettskador – de senare inte sällan i form av fruktansvärda bukskador - och skador på lungor och ögon till följd av anfall med senaps- och klorgas hörde till bilden. Fruktat var vidare att drabbas av ”skyttegravsfot” vilket kunde leda till sårbildning, svampinfektioner, förruttnelse och så småningom kallbrand. Orsaken var att fötterna konstant var utsatta för fukt och kyla och aldrig blev riktigt torra. Utrustningen för behandling av skador innefattade inte antibiotika, vilket betydde att även små sår kunde leda till att lemmar måste amputeras.

De väldiga förlusterna och fientligheternas varaktighet tvingade statsledningar och hjälporganisationer att samordna en bred uppsättning medicinska verksamheter. Fler medicinska medarbetare än i något tidigare krig kom att tjänstgöra i olika sjukvårdsbefattningar, såväl vid fronten som i hemländerna. Också frivilliga organisationer som Röda korset engagerades. Men trots dessa satsningar och de medicinska framsteg som gjordes dog ändå en av tre sårade under kriget.

Även i de icke krigförande länderna blev krigets brutala verklighet påtaglig. Genom svenska Röda korsets försorg utväxlades mellan augusti 1915 och februari 1918 sårade och sjuka krigsfångar från fånglägren i Ryssland och Tyskland med tåg via det neutrala Sverige. De som bevittnade dessa transporter glömde dem aldrig: raderna av eländiga, sjuka och stympade soldater som med hjälp av kryckor och käppar stapplade fram mot tågen. Fördelningsläkaren Carl Christian Ekeroth tjänstgjorde på invalidtågen, och i hans arkiv finns handlingar, telegram och fotografier bevarade som ger en närgången bild av detta. Här ses några exempel.

 

 

 

 

Carl Christian Ekeroths arkiv, volym 2

Christine Sundby, ”Från Haparande till Trelleborg. Röda korset och krigsfångeutväxlingen”, Första världskriget i svenska arkiv, 2014

John Ellis (övers. Göran Andolf), Fasornas krig. Helvetet i skyttegravarna under första världskriget, 2009

H. P. Willmott (övers. Hans Dahlberg), Första världskriget, 2004

Kriget och de civila

Första världskrigets stridigheter till lands och sjöss skördade miljontals soldaters liv. Men också civila kom att drabbas hårt.

De som bodde i krigszonerna levde under mycket svåra förhållanden och många tvingades lämna sina hem. Den svenska militärattachén i Frankrike, Stig Rålamb, möttes av sådana öden. Hans efterlämnade foton visar Badonviller, en stad i nordöstra Frankrike som hade drabbats hårt av de strider som förts i området i februari och mars 1915. Här levde änkan Garnier som förlorat sin man i strid och sin far, som tagits som gisslan av tyskarna och skjutits. Kvar hade hon sitt barn.

 

 

I Paris trängdes stadens befolkning med soldater och flyktingar från andra delar av landet och från Belgien. Luftanfall förekom och flera förödande olyckor ägde rum inom den vapenproduktion som växte fram. Men vad som kanske än mer präglade livet i staden var de dagliga bemödandena om att få tag i livsviktiga förnödenheter som mat och kol.

Livsmedelstillgången blev på många håll radikalt försämrad. I Tyskland och Österrike/Ungern blev situationen snart mycket svår, då ententen försatte de båda fiendeländerna i handelsblockad. Under 1917 ökade exempelvis dödligheten bland kvinnor i Tyskland med 30,4 procent jämfört med åren före kriget, främst på grund av undernäring. (Keegan, s. 337)

 

Källa:
Stig Rålambs arkiv, vol. 4.

Litteratur:
Jay M Winter, The Experiences of World War 1 (1989)
John Keegan, Det första världskriget (2004)

 

Luftkriget

Under första världskriget kom flyget att i allt större omfattning utnyttjas för militära ändamål. Till en början rörde det sig om spaning och ledning av artilleriets beskjutning, men allt eftersom kriget pågick utvecklades jaktflyget och så småningom också bombflyget. År 1915 hade tyskarna lyckats få fram ett flygplan med synkroniserad kulspruta och propeller, den så kallade Fokkern, vilket gav tyskarna en överlägsenhet i luften. Men redan ett år senare hade detta försprång inhämtats av britterna och fransmännen. Därmed kom luftstriderna mellan jaktflygare från de olika krigförande länderna igång på allvar. De skickligaste flygarna - med ett berömt exempel i tysken Manfred von Richthofen, den så kallade ”röde baronen” – ansågs som luftens riddare och fick hjältestatus. Flygets allt starkare ställning och den ökade produktionen av jakt- och bombplan kan illustreras av den flygutställning – Deutsche Luftkriegsbeute-Ausstellung - som öppnade i Berlin i februari 1917 och som skulle pågå till april samma år. Här ses två bilder ur den tryckta utställningskatalogen, där den högra väl illustrerar hur man valde att gestalta det tyska flygvapnet.

 

Utöver jaktflyget utvecklades under kriget också bombflyget. Från början användes zeppelinare - det första angreppet på London ägde rum i maj 1915 – men ganska snart upptäckte man hur sårbara dessa stora luftskepp var för det brittiska luftvärnet. Tyskarna tvingades därmed gå över till dag och nattraider med flygplan. I maj 1917 genomförde en flottilj av tunga Gotha IV-plan ett anfall på London, följt av ytterligare raider under sommaren och hösten samma år. De materiella skadorna blev ganska betydande liksom antalet döda och skadade, men anfallen fick också stor psykologisk effekt. Att myndigheterna på olika sätt försökta förhindra panik bland invånarna är självklart. Till hjälp tog man bland annat pressen. Tidningen The Globe menade att anfallet natten mot den 25 september 1917 var ”a complete failure”, att Londons luftförsvar utmärkt sig som alldeles enastående och att invånarna tagit anfallet med ro. Men läser man den bifogade attachérapporten blir bilden en annan: här talas det om den obehagligaste raid någonsin och att stora grupper av människor måst ta sin tillflykt till tunnelbanan.

Men inte bara London bombades under första världskriget. Också invånarna i Paris fick uppleva såväl dag- som nattraider från Gothaplan. De allierade å sin sida utförde också bombraider mot städer i Tyskland, som Saarbrücken, Mannheim, Karlsruhe och Frankfurt am Main. Men till Berlin hann man inte komma.

 

 


Litteratur och källor:

Lars Ericson Wolke, ”Bomba och bränn dom” Taktik och terror under 100 år av flygkrig (2009)

Generalstabens utrikesavdelning, Inkomna skrivelser Tyskland, 1917, E I a: vol. 3

Generalstabens utrikesavdelning, Inkomna skrivelser Brittiska riket, 1917, E I a: vol. 10


 

Sjökriget

Som en del i den kapprustning som ägde rum i Europa från slutet av 1800-talet byggdes också de militära flottorna ut. I Tyskland skedde detta med målsättningen att kunna utmana världens dåvarande starkaste flotta – den brittiska. Första världskriget kom därmed att föras också till sjöss. Stora sjöslag utspelades mellan de krigförande staterna, framför allt under krigets första två år. Den 31 maj - 1 juni 1916 ägde det största av dem rum, då runt 250 brittiska och tyska skepp (varav 44 slagskepp) drabbade samman vid Skagerrak-Jutland. Efter två dagars strid hade fler än 8 600 man fått sätta livet till och nästan 180 000 ton gått till botten, detta utan att någon av kombattanterna lyckades uppnå ett egentligt avgörande. Även fortsättningsvis förblev dock den brittiska sjömakten den dominerande.

Den civila sjöfarten och fartyg som inte tillhörde en krigförande makt blev också lidande under kriget, både genom olyckor (inte minst på grund av de minor som lades ut) och direkta attacker. Under första världskriget togs ett nytt vapen för marin krigföring i bruk - ubåten - som kom att användas mot både militära och civila mål. För att skydda dem mot anfall, framför allt från ubåtar, samlades de i konvojer eskorterade av militära fartyg. Detta gällde också det neutrala Sverige, som under kriget trots det förlorade ett stort antal skepp ur handelsflottan. Under åren 1914 -1920 sjönk inte mindre än svenska 244 fartyg på grund av torpedering eller minor. (Lennart Lundberg, Handelsflottan under första världskriget (2006))

Ett av de många fartyg som anfölls av en tysk ubåt var det brittiska passagerarfartyget Lusitania, som torpederades och sjönk den 7 maj 1915. I stort sett alla ombord omkom, bland dem 124 amerikaner. Händelsen väckte bestörtning i USA och britterna menade att den borde leda till ett amerikanskt inträde i kriget, men president Woodrow Wilson valde att begränsa den amerikanska protesten till en not. Då de tyska ubåtsattackerna fortsatte hårdnade dock den amerikanska hållningen alltmer för att slutligen leda till att USA gick med i kriget på ententens sida den 6 april 1917.

Rapporten om sänkningen av två fartyg 1914, ett ryskt och ett brittiskt, skickades till -Marinstaben i Stockholm av den svenska militärattachén Fabian Tamm i Berlin.

 

Källa: Marinstaben, Utrikesavdelningen, Marinattachérapporter, Tyskland, E III l, vol. 2.

 

De nya vapnen

Under första världskriget utvecklades vapenteknologin i snabb takt. Hit hörde kulsprutan – västfrontens mest effektiva och fruktade vapen – och giftgasen, stridsvagnar och eldkastare, zeppelinare och bombplan. Till nyheterna hörde även högexplosiva granater och det långskjutande artilleriet. Det senare kan exemplifieras av den tyska så kallade Pariskanonen, även känd som kejsar Wilhelmkanonen. Placerad 120 kilometer från Paris kom den att med över 300 skott beskjuta staden. Bombardemanget började i mars 1918 och upphörde i augusti samma år, när den tyska armén retirerade.

Den svenske militärattachén i Frankrike under första världskriget, Stig Rålamb, har i sin dagbok beskrivit hur det var att vistas i Paris, när granaterna från kanonen slog ned: först alarmet, sedan väntan och därefter de jämnt återkommande dova nedslagen. Till hans beskrivning hör också de förskrämda parisarna, som i allt större skaror sökte sig till källare, metrostationer eller till järnvägsstationerna för att fly huvudstaden. I hans dagbok finns även tidningsurklipp, bland annat en bild, publicerad i tidningen Excellsior den 1 maj 1918 som visar ”monsterkanonen”, den franska benämningen på kanonen. Bland klippen i dagboken finns även en liten kartskiss som ger en uppfattning om avståndet mellan kanonen och Paris.

 

 

Källa: Stig Rålambs arkiv, volym 3 (dagbok den 8/11, 1917 – 9/5, 1918)

Västfronten

 

Första världskriget på västfronten inleddes på traditionellt sätt med rörliga arméer som ryckte fram i offensiver. Men efter slaget vid Marne i september 1914, där fransmännen och britterna lyckades stoppa tyskarnas frammarsch mot Paris, grävde arméerna ned sig i skyttegravar. Det var början på det blodiga ställningskrig som kom att pågå under de följande fyra åren och som blivit synonymt med krigföringen under första världskriget.

Från den schweiziska gränsen till den belgiska nordsjökusten kom efterhand en oöverskådlig labyrint av skyttegravar och förbindelsegravar att slingra sig fram, omgärdade av kilometervis med taggtråd och stormhinder. Stridslinjen låg stilla i månader för att sedan bara röra sig någon kilometer fram eller tillbaka med oerhörda förluster för alla stridande parter som resultat. De moderna vapnen – kulsprutor, tanks, gas, eldkastare, tungt artilleri – i kombination med gammalmodiga militära doktriner förvandlade snart terrängen och topografin till ett mardrömslandskap, ”mer format av Dante eller Poe än av naturen, outsägligt, ytterligt obeskrivligt” för att citera Paul Nash, den berömde målaren som var officiell brittisk krigskonstnär. Ett samtida fotografi som väl illustrerar detta påstående ser vi här. Det är hämtat ur Adlercreutzska arkivet volym 15 som innehåller fotografier, samlade av Nils Adlercreutz som tjänstgjorde som svensk militärattaché i Berlin under första världskriget. Fotografens namn är okänt.

Krigsutbrottet 

 

År 1914 bröt Första världskriget bröt ut, eller ”the Great War” som är det vedertagna begreppet i Storbritannien. Detta blev början på ett fyra år långt krig - det dittills mest omfattande och förödande. Det skulle resultera i ca 8,5 miljoner stupade soldater, i att delar av Europa lades i ruiner och att politiska gränser i världen ritades om.

Så här såg nyheten om krigsutbrottet ut i Svenska Dagbladet den 2 augusti 1914. Redan här anar rubriksättaren att det kommer att handla om ett världskrig. Artikeln finns i Wilhelm Ridderstads mycket omfattande klippsamling. Ridderstad (1843-1930) var överste i armén och en känd krigs- och personhistorisk författare.
Källa: Ridderstads klippsamling, Världskriget 1914 I, 1-3 augusti.

Visa alla månadens dokument

Sidan publicerad: 2012-12-13 | Sidan senast uppdaterad: 2014-08-06