Inspirerade av artiklar i utländska tidskrifter upptogs försök med handgranater vid Arméförvaltningens konstruktionsavdelning, men serietillverkning kom till stånd först mot krigets slut. Annan materiel som var påtänkt till anskaffning var granatkastare, infanterisköldar och lysraketer. De mycket knappa anslagen från riksdagen gjorde emellertid att geväret förblev den svenska soldatens vapen.
Vid sidan av eget konstruktionsarbete och utländska influenser inkom även förslag från enskilda uppfinnare till Arméförvaltningen och Generalstabens tekniska avdelning. Dessa förslag var inte sällan utpräglade skrivbordsprodukter med ringa fotfäste i verkligheten. Oskar Svensson i Göteborg framförde under första världskriget förgäves flera förslag, bland annat ”en lyssnarapparat, avsedd för ubåtars upptäckande”. Denna tänktes frambringa ett ljud liknande det som hörs från ubåtars maskineri. När de båda ljuden sammanträffar skall då resonans uppstå och ubåten upptäckas. Vidare föreslog Svensson framställning av en kanon eller ett gevär, som kunde laddas med ”flata, runda projektiler i form som ett mynt”. Härigenom fick man ”en spruta ej att förakta”.
En gardist vid Kungl. Göta livgarde hade noterat hur svårt det under vinterfälttåg var att gräva ned sig i vapenställning och hade därför uttänkt en sinnrik uppfinning - som framgår av teckningen är det en kombinerad vapenrock och skyttevärn. Arméförvaltningen ansåg dock idén vara av ”intet värde. Skulle skyddet utgöras af någotsånär motståndskraftigt material, blir det för tungt att bära”.
Fotografiet visar en uppfinning av Henrik Jönsson i Malmö, en s.k. Hydro-is-automobil, som kunde befara såväl is som vatten och var avsedd till bevakning och försvar av Sveriges kuster. Modellmaskinen, som till följd av brist på is i Lommabukten inte genomgått några mera omfattande tester, var 3,5 m lång och försedd med en motor på 5 hästkrafter.
Bilderna till vanster: En komplicerad ”lufttorped” presenterades år 1915 av Sigurd Andersson i Örebro. Principen är inte helt lätt att genomskåda, men i instruktionen beskrivs hur stubintråden A, som leder till raketerna A1, antänds. Samtidigt dras häftigt i B tills B1 träffar C. Härigenom bringas A2 att rotera och lämna apparaten.
Arméförvaltningen förhöll sig emellertid kallsinnig till uppfinningen, med hänvisning till att träffsäkerheten inte kunde garanteras.
E.C. Jansson i Stockholm insände ett förslag till en ”apparat för upptäckande av dolda skjutställningar”, men inte heller denna apparat kom att serietillverkas. Två bakom varandra placerade pappcylindrar skulle ställas upp ett gott stycke från den egna ställningen. Fienden skulle sedan förmås att beskjuta detta mål, och med hjälp av projektilhålens placering i cylindrarna var det en smal sak att beräkna kulbanan och avslöja fiendens placering.
Slutligen ser vi ett utlåtande rörande en uppfinning av O.A. Larsson i Gårdsjö, närmare bestämt ett gevär som tänktes fungera ungefär som en explosionsmotor, vilket måhända kan förefalla något äventyrligt för en utomstående.
Referenser:
Generalstabens arkiv, Tekniska avdelningen (öppna arkivet), serie F I, volym 1. Krigsarkivet.
Stefan Östergren, Det förvaltande ämbetsverket 1865-1907, i Arméförvaltningens historia (1987).
Visa alla månadens dokument
