Alltsedan Erik Dalberghs tid hörde studieresor till de viktigaste inslagen i fortifikationsofficerarnas utbildning. Det ansågs ”otvivelaktigt vara av väsentlig nytta för försvarsverket, att skickliga fortifikationsofficerare beredas tillfälle att i främmande länder inhämta vetenskapens där gjorda framsteg”. Med vetenskap menades här i första hand befästningskonst, men även att skaffa kännedom om samtida militär utbildning och organisation hörde till uppgifterna. Studieresorna kunde i tid omfatta allt från några månader till flera år. Dessutom var det vanligt att flera länder ingick i resrutten. Men resornas längd var också beroende av reskassans storlek – eller om man så vill bristen på kassa. Ty på 1810-talet ansågs faktiskt avsaknad av reskassa som giltigt skäl för att inte resa hem.
Till fortifikationsofficerarnas skyldighet hörde att under hand författa rapporter och i efterhand en reseberättelse, som skulle förses med skisser och ritningar. I Fortifikationens arkiv förvaras ett stort antal reseberättelser som omfattar tiden 1751-1937. En del är mycket ambitiösa och omfattande, andra snarast summariska. Bland de ambitiösa var definitivt Johan af Kleen. Reserapporten från hans första utlandsresa 1833-34, som bl. a. gick till Holland, Belgien, Frankrike och Rhenländerna, omfattar över 200 tättskrivna kvartosidor. Och här finns inte enbart uppgifter av militär natur, även om det givetvis dominerar. Kleen skriver lika omsorgsfullt och engagerat om sociala förhållanden och politik, om korrigeringsanstalter och sjukhus, om biblioteksbyggnader och museer. Reseberättelsen innehåller även 60 välgjorda gravyrer och teckningar, allt från detaljer till fasadritningar och planer över såväl civila som militära byggnader.
Johan Kleen, adlad af Kleen (1800-1884) hade börjat sin bana som matematiker och disputerat i Lund. Därefter sökte han inträde i Ingenjörskåren där han kom att avancera från löjtnant till chef för kåren. Efter 11 år på den posten utnämndes han 1868 till generallöjtnant i armén. I över trettio år var han knuten till Karlsborgsbygget, men samtidigt togs han även i anspråk för civila byggnadsuppgifter. Så ledde han exempelvis byggandet av Nationalmuseum i Stockholm.
Men det är befästningarna, deras arkitektur, konstruktion och funktion som står i centrum för Kleens intresse. Till de viktigaste hör den högt belägna redutten Tilly – uppkallad efter Johann Tserclaes Tilly, mest känd som Gustav II Adolfs motståndare i slaget vid Breitenfeld 1631 - och som ingick i de stora fästningsverken runt staden Ingolstadt i Bayern, utbyggda efter 1827.
En redutt är normalt sett ett kvadratiskt, någon gång ovalt slutet befästningsverk varifrån eld kan anges i alla riktningar. Den ovalt utformade redutten Tilly hade ritats av den tyske 1800-talsarkitekten Leo von Klenze, känd för sina monumentala byggnader i München, som Glyptoteket och Alte Pinakotek. Tilly hör däremot inte till hans mer omtalade verk, men den kom att få en avgörande betydelse för hur Kleen kom att projektera och rita slutvärnet för Karlsborgs fästning.
Fasadritning av redutten Tilly. Ur Johan af Kleens reseberättelse från 1833.
I Kleens reseberättelse finns åtta gravyrer av redutten, som kompletteras av flera sidor text som handlar om allt från bestyckning och bemanning till byggnadsteknik och fasadarkitektur. Och intrycken är genomgående positiva. Bl. a. utnämner Kleen Tilly till ”det skönaste fästningsbyggnadsarbetet, som för närvarande finnes”. Vidare konstaterar han ”all inredning är ändamålsenlig och utförd med yttersta omsorg”. Så hade också Kleen avskräckande exempel att jämföra med, bl. a. citadellet i Antwerpen, där trupperna tvingats kapitulera på grund av outhärdliga sanitära förhållanden.
Sektions- och fasadritning till ett av rundtornen på slutvärnet. Detalj av Oscar I approberad ritning från 1845.
Det är således ingen tillfällighet att just redutten Tilly kom att bli förebild för slutvärnet på Karlsborgs fästning, eller ”defensiva kasernen” som var den ursprungliga benämningen. Visserligen byggdes slutvärnet betydligt längre och heller inte kvadratiskt eller ovalt, men byggnadstekniskt och estetiskt finns ändå stora likheter. I likhet med Tilly försågs det 678 meter långa slutvärnet med ändamålsenliga och ljusa logement, skottgluggar och väl utbyggd vattenförsörjning.
Ytterfasaderna byggdes med massiva kalkstensmurar som fogats samman till släta ytor. Fönster och portaler försågs med samma typ av kraftiga rundbågar som på Tilly. Lägger man därtill de rustika infattningarna och konsolfriserna, liksom innerfasadernas röda tegelmurverk, får vi komplett bild av ett sällsynt välbyggt fästningsverk. Så gick också byggnadsarbetet långsamt och blev kostnadskrävande. Föga förvånande anmärkte statsrevisorerna 1864 att utförandet visserligen skett med omsorg men i ”en fulländning, som måhända alltför mycket framträtt i en behovet icke påkallad prydlighet”.
Relationer var de berättelser över fästningarnas tillstånd, som fortifikationsbefälhavarna var skyldiga att årligen insända till generalkvartermästaren och hans efterträdare i Stockholm. Berättelserna skulle innehålla en utförlig redogörelse för det gångna årets arbetsinsatser. Härtill skulle fogas en färglagd ritning över fästningen, där särskilda färger skulle ange de verk som anlagts.
På bilden ovan ses en detalj av en relationsritning från 1860 som visar delar av Karlsborgs slutvärn och den centralt placerade fästningskyrkan.
Slutvärnet på Karlsborgs fästning påbörjades 1844 och stod klart 1866. Närmast på bilden ovan ses det östra tornet och i bakgrunden skymtar den centralt placerade kaponjären, d.v.s. den utskjutande kasematten. Framför det långa slutvärnet byggdes efterhand landfronten ut med vallar och vallgravar, också detta efter tyska förebilder.
Referenser:
Fortifikationens arkiv, Chefsexpeditionen, Reserapporter E 7: 1
Gruppfotosamlingen
Karlsborgs fästningsarkiv, Bef., ritningar och kartor, D nr. 2
Stads- och fästningsplaner, Karlsborg nr 42.
Eva Friis, Johan af Kleen i Svenskt biografiskt lexikon, del XXI
Ludvig W:son Munthe, Fortifikationens historia, 5:1-2, utgiven
av P. H. Enger.
