Löjtnanten vid Kronobergs regemente och generalstabsaspiranten Sten G Wickbom (1876-1920) fick i uppdrag att som vinterarbete 1906-1907 vid generalstaben genomföra en studie om ”Automobilens användning för militära ändamål”, såväl under fred som krig. Ämnet ”tilldrager sig för närvarande stor uppmärksamhet i hardt när alla kulturländer”. ”Hand i hand härmed går alltjämt det tekniska fullkomnandet af dessa med mekanisk dragkraft försedda fordon”, meddelade Wickbom.
Generalstabsaspiranten Sten G Wickbom (1876-1920)
Wickbom var, i sina intressanta resonemang, inte alltför entusiastisk. ”En god kamrat till hästen kan /personbilen/ bli…men aldrig ersätta honom”. Lastbilen dömde han helt ut som militärfordon på slagfälten. Däremot kunde den få stor betydelse i de bakre linjerna.
Skulle nu Sveriges försvar skaffa bilar under den närmaste tiden? Tyvärr hade vi såväl dåliga vägar som besvärligt klimat (mycket snö). Bilarna var också dyrbara. Men bilen gjorde snabba framsteg i landet, främst i städerna. I Stockholm fanns redan 300-400 inregistrerade fordon. Sex à sju inhemska fabriker tillverkade bilar. Totalt fanns minst 800 i landet, hälften personbilar och hälften lastbilar.
Ett problem var förordningen om automobiltrafik från september 1906. Bilar fick ej framföras snabbare än 15 km/tim i bebyggda områden och 25 km/tim på landsbygden. Under mörker och dimma var maxhastigheten begränsad till 10 km/tim. Undantagna var endast ambulanser och brandbilar. Detta var helt orimligt låga hastigheter för militärt bruk, menade Wickbom.
Visa alla månadens dokument
