Nobile med hunden Tina efter räddningen.
I maj 1928 startade luftskeppet Italia sin resa från Milano till Spetsbergen. Målet var Nordpolen och i bakgrunden fanns, förutom vetenskapliga syften, Mussolinis hopp om ära och berömmelse för det fascistiska Italien. Italiaexpeditionens ledare var civilingenjören och generalen Umberto Nobile. Det var också Nobile som hade konstruerat Italia.
Med på luftskeppet fanns 16 personer bl.a. den svenske meteorologen Finn Malmgren. Med bas vid Kings Bay på Vestspetsbergen gjorde Italia flera flygningar och i slutet av maj nådde man också Nordpolen. På väg tillbaka till Kings Bay råkade man in i en storm som gick hårt åt luftskeppet. På förmiddagen den 25 maj tappade Italia plötsligt höjd och gick med hög hastighet ned på isen, 9 mil norr om östra Spetsbergen. Vid det kraftiga nedslaget krossades kommandohytten och Nobile och 9 andra besättningsmän kastades ut, tillsammans med delar av utrustningen. Resten av manskapet fanns kvar på Italia och gick ett ovisst öde till mötes när hon lättade igen.
Några i besättningen skadades men de flesta klarade sig med mindre blessyrer. En hel del viktig utrustning, såsom tält, radio och proviant hade tursamt nog hamnat på isen. Det dröjde dock två veckor innan de fick kontakt med yttervärlden. Innan dess hade tre av de "skeppsbrutna", däribland Malmgren, givit sig iväg för att till fots försöka nå Spetsbergen. Malmgren dog emellertid under vandringen.
Tältet placerades under Lundborgs Fokker.
Omvärlden följde med spänning Italiaexpeditionens öde och ett flertal hjälpexpeditioner organiserades. Den svenska hjälpen kom från tre flygplan under kapten Tornbergs ledning. Ett av planen flögs av löjtnant Einar Lundborg och löjtnant Birger Schyberg.
Några dagar efter att Nobilegruppen lokaliserats av italienska piloter gav sig Lundborg och Schyberg iväg med ett tvåsitsigt Fokker-plan för ett första evakueringsförsök. Lundborg kunde utan några större problem finna lägret och landa på isen. Tvärtemot Nobiles uppgjorda ordning hade Lundborg fått order om att hämta Nobile som den förste. Detta för att han skulle kunna bistå med viktig information vid räddningen av de övriga.
Efter att ha lämnat av Nobile flög Lundborg tillbaka för att fortsätta evakueringen. Den här gången var han ensam för att kunna ta med två personer. Men när Lundborg skulle landa på isen igen hade snölagret blivit löst av värme och skidorna skar ned så att planet välte över ända. Lundborg klarade sig oskadd men planet blev obrukbart. Nu var han själv fånge på isen.
För Lundborg följde nu två veckor av väntan. Nya räddningsförsök omintetgjordes av dåligt väder. Man vågade helt enkelt inte landa på isflaket igen utan fick nöja sig med att kasta ned förnödenheter till de nödställda. Lundborg fick anpassa sig till livet i lägret med ständigt blöta kläder, isbjörnsbesök, undermålig kost och tristess innan han hämtades av kollegan Schyberg i ett litet Moth-plan. Resten av gruppen blev dock kvar då väderförhållandena ånyo gjorde det omöjligt att återvända till lägret. Deras räddning kom genom den ryska isbrytaren Krassin. Den 12 juli nådde den fram till lägret och de kvarvarande kunde räddas efter 48 dygn på isen.
Lundborg hyllades som en hjälte och blev något av en världskändis. 1931 förolyckades han vid en flygolycka på Malmen.
Under sin tid på isen förde Lundborg dagbok och fotograferade. Dagboken och fotografierna ingår nu i Einar Lundborgs arkiv som 1981 levererades till Krigsarkivet.
Carl Billengren
Källor:
Einar Lundborgs arkiv vol 3-5
Larsen, Poul 48 dögn på isen - om Italia-ekspeditionen.
