Våra arkiv, museer och bibliotek har mängder av handlingar som har järngallusbläcket som media. Mästarteckningar utförda av Leonardo da Vinci, Rembrandt van Rijn, Eugene Delacroix och Vincent van Gogh m fl håller sakteliga på att vittra sönder. Andra manuskript och unika dokument av välkända författare och kompositörer såsom Victor Hugo, Johann Sebastian Bach, Edvard Grieg och Gustav Mahler håller på att gå samma öde till mötes runt om i världen.
Historik
Den tidigaste användningen av järngallusbläck är svår att fastställa. Det var känt redan under antiken, men då var det dock fortfarande sotbaserat bläck, exempelvis tusch, som var det vanligast förekommande. Järngallusbläckets speciella egenskaper gjorde att det växte i popularitet. Det klumpade sig inte vid skrift, det var vattenbeständigt, hade en god vidhäftningsförmåga och dessutom var det lätt och billigt att tillverka. Från sen medeltid fram till början av 1900-talet har järngallusbläcket varit det mäktigaste mediet.
Tillverkning
Då järnsalter reagerar med garvämnen antar dessa en djup blåsvart eller mörkbrun färgton. Det garvämne som huvudsakligen använts vid framställning av bläck kommer från galläpplen, de knölformiga gallbildningar som orsakade av gallstekeln (Cynipidae) bildas på ekblad. Det järnsalt som användes var oftast järnsulfat (järnvitriol) FeSO4 7H2O. Gummi arabicum tillsattes för att hålla partiklarna i suspension. Nytillverkat bläck var nästan färglöst men efter hand djupnade färgen till mörkbrunt eller svart.
Bläckfrätning
Järngallusbläck har en korroderande effekt på papper. Både järnvitriol och gallsyra var för sig försvagar cellulosafibrerna och ett överskott av det ena eller andra ämnet medför olika typer av skador: bläcket "blöder", det vill säga färgen har flutit ut omkring skriften och det kan bli genomslag så att texten även syns från baksidan. Har handlingen text på båda sidor blir den följaktligen oläslig. I många fall är bläcket så starkt frätande att det bildas hål.
Vad är det som sker?
Orsakerna till varför denna nedbrytning sker är ännu inte till fullo kända - det är ett komplext förlopp där många olika processer går in i och påverkar varandra. Om bläcket innehåller ett överskott av järnsulfat kan detta orsaka nedbrytning genom oxidering av pappersfibrerna: papperet blir sprött, dess förmåga att ta upp fukt försämras vilket ger upphov till spänningar och bristningar. Vid ett överskott av gallsyra sker en sur hydrolys av cellulosakedjorna varvid papperet blir sprött. Ett väl balanserat bläck torde mer eller mindre ha uppkommit av en slump.
Bläckkorrosion beror inte enbart på bläckets sammansättning utan även på underlaget: pappersfibrernas kvalitet, papperets limning och ytbehandling. Ett alltför surt bläck blir mindre destruktivt om papperet har en alkalisk buffert, t ex av kalciumkarbonat.
Konserveringsmetoder
Problematiken med bläckkorrosion har varit känd sedan lång tid tillbaka. Redan 1898 var bläcket i fokus under en internationell "konserveringskonferens" i St. Gallen. Sedan dess har metoderna att söka reducera skadorna varit många. Till en början lades tyngden på den fysiska stabiliseringen.
En inte helt ofarlig metod prövades i slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet - den att impregnera handlingarna med zaponlack löst i aceton.
Att stabilisera handlingar med chiffonsilke var en annan metod (ca.1920-1960?) som var flitigt förekommande i Sverige. Denna metod, ibland kombinerad med formalin, var inte heller ett ofarligt alternativ för hälsan och för materialet. Idag är dessa handlingar tyvärr mycket nedbrutna och sköra.
Under de senare decennierna har man sökt finna en mer kemisk stabilisering såsom exempelvis olika avsyrningsprocedurer. Dessa metoder räcker dock inte för att få hela förloppet att avta och har dessutom negativa bieffekter.
Idag stannar man ofta vid den preventiva konserveringen det vill säga klimatkontroll, syrafria omslag, översyn av hanteringsrutiner m m. Ett ganska massivt avvaktande alltså inför forskningens nyvunna metoder som för närvarande prövas på olika laboratorier i Europa, framför allt i Holland. En metod som har visat sig ha initialt positiva effekter är användningen av oxidationsinhibitorer (kalciumfytater) för att stoppa järnoxideringens framfart i papper.
Inte heller här på Krigsarkivet har vi undgått de här problemen. Mängder av kartmaterial och arkivalier är anfäktat av bläcket. Tillsammans med andra institutioner har vi ett gemensamt mål - att bevara vitala delar av vårt kulturella arv. Det är därför viktigt att olika yrkeskategorier hjälps åt att hitta den bästa lösningen för problemen med bläckfrätning.
Stabilisering av nedbrutet material med hjälp av silkesslöja (chiffongsilke, crepelin) - exempel på äldre konserveringsmetod. Nedbrytningen har ytterligare förvärrats.
