De statliga anslagen utbetalades endast delvis eller togs i anspråk för andra ändamål än de från början var avsedda för. Inte minst gick detta ut över ämbetsmännen, hög som låg.
På krigskollegiets centrala stat från år 1717 (dokumentet nedan) fanns 24 tjänster upptagna, bl.a. en president, en fälttygmästare, tre krigsråd, en krigskommissarie, en fiskal, en revisor samt sekreterare, bokhållare och kopister. De sistförflutna åren hade kollegiet faktiskt fått en viss personalförstärkning för att kunna möta den kraftiga ökning av arbetsuppgifterna, särskilt handhavandet av militieräkenskaperna, som ägt rum. Emellertid ville Kungl. Maj:t inte bevilja någon löneökning.
Krigskollegiet skrev år 1716 förtvivlat till Kungl. Maj:t, att tjänstemännen "äro nu råkade i så stor fattigdom att, som de mig beskriva, en del av hunger försmäkta, somliga hava intet kläder att skyla sig med, andra åter äro husvilla ..." Allt var förvisso inte bättre förr: det är knappast förvånande att många tjänstemän fann sig tvingade att finna tillfälliga arbeten och alternativa inkomstkällor. Särskilt e.o. tjänstemän hade ingen eller ringa avlöning till följd av den rådande ordningen som innebar att en ämbetsman vid befordran erhöll den lön som hörde till den gamla tjänsten. Tjänstemännen längst ned i hierarkin kunde således inte räkna med någon ersättning överhuvudtaget.
Lönen utbetalades kvartalsvis under ideala omständigheter, men ofta var den rejält försenad. I utställningen finns ett brev till Riksens ständer, troligen från början av 1719, där krigskollegiets revisor Olof Östman och de övriga tjänstemännen beklagade sig över att andra kontor redan fått föregående års tredje kvartalslön(!); - själva hade de endast fått ut halva lönen trots att de blivit lovade ytterligare en kvartalslön. En tjänsteman med 300 daler silvermynt i årlig lön hade sålunda fått 150.
Med hänsyn till penningvärdets försämring, de höga omkostnaderna i Stockholm samt avgifter till kronan, beräknade brevskrivarna att i själva verket endast 40 daler silvermynt återstod. Den som hade 200 daler silvermynt i lön hade på motsvarande sätt endast 30 att leva på, "hwarmed den ringaste tienstegåsse icke kan födas och klädas åhret öfwer." Brevskrivarna bad därför ständerna om hjälp "så at nödtorfstigt Lifzuppehälle för dem ej måtte felas, och de kunde hafwa födan för mödan..."
Källor:
Krigskollegium, Kansliet, serie D V, volym 1, Handlingar rörande krigskollegii tjänstemän, samt serie E.j., Inkomna handlingar, Stater 1716-1746. Krigsarkivet.
Birger Steckzén, Krigskollegii historia, del II-III 1697-1865 (Stockholm 1937).
