Som alla UFO-historiers moder brukar man betrakta "Rosswellhändelsen" 1947 när ett UFO påstås ha kraschat i USA. I Sverige var vi dock föregångare även på denna punkt. Redan 1946 hade vi en uppflammande UFO-feber, med bortåt 1 000 observationer av vad som kallades "spökraketer". Enbart den 11 augusti kom det in över 300 rapporter om flygande objekt. Fenomenet ägnades stor uppmärksamhet av militären, då många av observationerna bedömdes som mycket trovärdiga.
Två ögonvittnens teckningar av spökraketer, den vänstra från 1946, den högra från 1980.
Tanken att förknippa spökraketerna med utomjordingar fanns dock inte. Istället uppfattade militären detta som ett nytt raketvapen, vida överglänsande tidigare känd teknologi. Svaret blev inrättandet av en särskild rymdprojektilkommitté, "spökraketkommittén", sammansatt av deltagare från Försvarsstabens flyg- och luftförsvarsavdelning (som också var ansvarig myndighet), Flygförvaltningen, Flygstaben, Marinförvaltningen, Försvarets Radioanstalt FRA och Försvarets forskningsinstitut FOA. Kommittén hade att samla in observationer, undersöka och analysera dessa med hjälp av olika experter och vidta motåtgärder. Det utlystes också förstärkt luftförsvarsberedskap, med utökad radiospaning.
Rapport från kommitténs besök vid en av de intressantaste fyndplatserna, sjön Kölmjärv i Norrbotten, där Ing 3 företog undersökningar.
Flertalet observationer kunde kommittén förklara som "celesta fenomen", det vill säga meteorer, bolider o dylikt. Men en stor grupp lät sig inte förklaras på det sättet. Flera av dessa observationer visade samstämmiga drag: projektilerna landade eller kraschade ofta i sjöar, de beskrevs som raketformade och observationer från såväl ögonvittnen som radar tydde på att de rörde sig med hög fart och kanske även kunde styras. Vid några tillfällen försökte man bärga material från projektillandningar, men det verkar inte ha givit något.
Rymdprojektilkommittén lutade mest åt teorin att ryssarna hade återuppbyggt tyskarnas raketbas på Peenemünde. Tekniken föreföll dock mycket överlägsen tyskarnas robotvapen V1 och V2. Radioavlyssning uppfattade radiotrafik som eventuellt kunde tyda på att raketerna fjärrstyrdes. Det digra antalet observationer såg man som ett tecken på att man i övningssyfte höll på att "skjuta in sig". Mot hösten 1946 började dock observationerna ebba ut och den 21 november höll kommittén sitt sista sammanträde. Någon hållbar förklaring till fenomenet med spökraketerna kunde kommittén aldrig presentera. Än idag är det svårt att tänka sig att en föregångare till kryssningsroboten skulle ha varit utvecklad redan 1946.
Även om antalet observationer därefter avtog upphörde de inte. Vår dåvarande ÖB Helge Jung observerade själv vid två tillfällen 1948 överflygningar av projektiler varav en landade i havsviken precis vid hans sommarställe i Stockholms skärgård. Marinen fick på ÖB:s order ta in ubåtsbärgningsfartyget Belos så nära det gick och utgående från fartyget gjordes draggningar och dykningar under flera veckor, enligt loggboken utan resultat.
Den renskrivna versionen av
ÖB Helge Jungs dagbok för den 18 juli 1948.
General Helge Jung 1944.
Med tiden blev det så att Försvarets forskningsanstalt, FOA, fick uppgiften att samla in observationer av UFO. Journalisten och författaren Clas Svahn har gått igenom dessa rapporter som nu förvaras vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, och noterat detta märkliga mönster av raketlandningar i sjöar, ett fenomen som fortsatt in i denna dag.
Bo Berg
Referenser:
Fartyg och fartygsförband Stockholm, Belos, Däcksloggböcker
Försvarsstabens flyg- och luftförsvarsavdelning hemliga arkiv, serie F VIIa
Försvarsstabens pressavdelning
Helge Jungs arkiv, volym BII:14
Göran Jansson "Spökraketerna 1946"
Clas Svahn, diverse artiklar på
www.ufo.se.
