Antalet skilsmässor ökade i Sverige under 1800-talet. Ändå var det i slutet av århundradet inte fler än drygt 300 par om året som skilde sig.
År 1810 kom det nya bestämmelser som gjorde det något lättare att få ut skilsmässa. Tidigare hade lagen endast tillåtit skilsmässa om den ena maken antingen blivit övergiven av den andra eller om någon av makarna varit otrogen. I vissa fall hade man även kunnat skilja sig om den ena maken varit svårt obotligt sjuk eller blivit dömd för ett grovt brott.
Det var tidigare mycket ovanligt att makar fick skiljas för att de levde i osämja. Bara den högsta instansen, Kungl. Maj:t, kunde bevilja skilsmässa på grund av osämja.
Enligt 1810 års bestämmelser kunde man få skilsmässa om någon av makarna levde slösaktigt, söp eller var våldsam. Även konflikter och ständig oenighet räknades nu som en giltig grund för skilsmässa. En vanlig domstol kunde fatta beslut om detta.
Under 1800-talets andra hälft blev osämja den vanligaste orsaken till skilsmässa. Fortfarande hörde det dock till ovanligheten att man skilde sig. Det fanns också stora skillnader inom landet. Skilsmässor var betydligt vanligare i städerna än på landsbygden.
En skilsmässa hanterades under 1800-talet av både kyrkan och rättsväsendet. Ett par som ville skiljas skulle först föra samtal med prästen i sin hemförsamling. Både han och församlingens kyrkoråd skulle försöka få makarna att bli sams och övertala dem att fortsätta vara gifta. Om det visade sig omöjligt skulle ärendet behandlas i domstol, häradsrätten på landsbygden eller rådhusrätten i staden. De par som fick ut skilsmässa skulle till sist ansöka hos domkapitlet om bevis på skilsmässa, så kallat skiljobrev.
Vill du jämföra situationen för oeniga makar på 1890-talet med tidigare perioder? Se våra exempel från
1500-talets Malmö,
1700-talets Trelleborg
och
1820-talets Hälsingland.
