Äktenskapet betraktades som ett av Gud instiftat heligt sakrament som syftade till livslång trohet och gemenskap. Därför rådde en mycket restriktiv inställning till skilsmässa. I äldre tid var horsbrott (otrohet) det enda giltiga skälet till skilsmässa.
Enligt Skånelagen från 1200-talets början kunde en man förskjuta sin hustru och ta ifrån henne sin egendom, om han med två vittnen kunde bevisa att hon begått hor, alltså varit otrogen. Men han fick inte gifta om sig så länge hon var i livet. Efter reformationen skedde en viss uppmjukning av de stränga reglerna för skilsmässa.
Av en dansk förordning från 1582 framgår att det förekom att olyckligt gifta anmälde sig själva för horsbrott för att få sitt äktenskap upplöst. För att förhindra missbruk av lagen inskärptes kravet på full bevisning. Om den äktenskapliga samvaron fortsatte efter avslöjande om horsbrott, gick det inte längre att väcka talan vid tinget.
Skilsmässa kunde även beviljas om maken av okänd anledning var försvunnen, borta i krig eller på handelsresa under flera år utan att höra av sig. Även stadigvarande impotens eller grov misshandel kunde medföra skilsmässa. Den som blivit lagligen skild var tvungen att få kungens tillåtelse för att få gifta om sig. Skilsmässomål behandlades av stiftens domkapitel. Vissa köpstäder hade i likhet med Malmö rätt att rannsaka och/eller döma i sådana mål.
Vill du se hur konflikter inom äktenskapet hanterades under 1700- och 1800-talet? Se våra exempel från
Trelleborg 1799,
Bjuråker på 1820-talet
och
Visby 1899.
