När Domnarvets järnverk började byggas på 1870-talet var Borlänge och Domnarvet bara små byar i Stora Tuna socken. Stora Tuna var fortfarande traditionell bondebygd. Det fanns dock ett sågverk på östra sidan Dalälven, Domnarvssågen.
Domnarvets badhus med sjukhuset i bakgrunden 1918. Ur Stora Ensos bildarkiv, Dalarnas museum
Arbetarnas bostäder
När järnverket började byggas behövdes många nya bostäder och de kom att uppföras i Hushagen, på västra sidan älven. Ingenjören Carl Wittenström, som var anställd för att bygga upp järnverket, planerade att bebygga hela området Hushagen med små arbetarbostäder enligt svensk brukstradition.
Så här skrev han 1873: "då verket blir komplett, är arbetarnas antal beräknat till omkring 500 st och arbetarbostädernas till 80 st. hvar och en afsedd för 2 familjer och två ogifta" (ur Jernkontorets annaler 1879).
Redan på 1880- talet blev arbetarna så många att man började bygga stora kaserner med ett rum och kök för barnfamiljer och bostadskök för ensamstående eller små familjer.
År 1900 var 2 545 personer mantalsskrivna i Hushagen och i järnverket arbetade ca 1500 personer med järnhanteringen. Vid sekelskiftet var bostaden en förmån som man inte betalade för och det fanns möjlighet att ha potatisland.
Bättre bostäder
Arbetarnas bostäder höll ingen hög klass. Man hade torrdass och gemensamma vattenpumpar på bruksområdet och avlopp saknades i bostäderna. Trångboddheten och den låga bostadsstandarden ledde till spridande av sjukdomar som difteri och tuberkulos. Ett annat problem var hur de skiftgående männen skulle få sin dygnsvila med familjen runt omkring sig.
Järnverkets läkare, Karl Edvard Hällsjö, påtalade de dåliga bostadsförhållandena för järnverkets förvaltare men utan resultat. Han vände sig då direkt till disponent Ljungberg och resultatet blev att förvaltaren fråntogs ansvaret för bostäderna. Istället bildades Bergslagets Bostads AB 1906.
En upprustning av bostäderna påbörjades och moderna bekvämligheter installerades efter hand. 1911 installerades till exempel elektricitet i arbetarbostäderna.
Bättre sjukvård
År 1900 fick Domnarvets järnverk en egen läkare, Karl Edvard Hällsjö. Detta ledde till stora förbättringar av sjukvården. Doktor Hällsjö hade gott förtroende hos Bergslagets disponent E J Ljungberg och åstadkom stora förbättringar av sjukvården.
Varje år skrev Karl Edvard Hällsjö en rapport över sin verksamhet. Rapporten ingår i Disponentens årsberättelser och är en bra källa för forskning om dessa förhållanden.
Den gamla sjukstugan från 1881 ersattes 1906 med en ny sjukhusanläggning. Det nya sjukhuset hade 20 bäddar och bättre möjligheter till kirurgiska ingrepp. Man fick också ett nytt badhus och i samma byggnad ett "ångkök" avsett för servering av billiga rätter, främst för att förse ungkarlarna vid järnverket med en nyttig kost.
När det gällde bekämpandet av tuberkulosen kom en ung sjuksköterska, Helga Ekman, att göra en avgörande insats. 1905 granskade hon bostadsförhållandena vid Domnarvet och hennes rapport utgjorde underlag för förbättringar av bostäderna. Detta var en viktig insats mot tuberkulosen.
Bergebo sanatorium 1918. Foto ur Stora Ensos bildarkiv, Dalarnas museum
Efter Helga Ekmans planer byggdes Bergebo sanatorium (tuberkulossjukhus) 1907 uppe på höjden ovanför Domnarvet och här fanns också bostadshus för de lungsjukas familjer. Dessutom skapades ett sommarhem i Lindesnäs bruk i Västerdalarna för barn med tuberkulos.
Läs mer om tuberkulos och tuberkulosvård.
