Det var ett av flera liknande uppdrag, där målet var att avlyssna sovjetisk militär radiokommunikation och radarsignaler.
Klockan 11.08 samma dag rapporterade DC 3:ans navigatör Gösta Bladh för sista gången in planets position. Klockan 11.23 får signalisten vid flygflottiljen Roslagens flygkår (F 2) i Hägernäs ett anrop från DC 3:an, vilket dock snabbt dör ut. Det är den svenska besättningen sista livstecken.
Något tidigare hade ett sovjetiskt Mig 15-plan tagit upp jakten på DC 3:an. Klockan 11.16 meddelar den ryska piloten att han har kontakt med det svenska signalspaningsplanet. Den lokala ryska stridsledningen i Lettland lämnar klartecken till att attackera. Det dröjde dock till 11.23 innan den första attacken sker. Mig 15 planets första skott från 800 meters håll missar, men ett andra försök från 500-600 meters håll träffar målet. Strax därefter gensköt den ryska piloten den skadade DC 3:an och genomförde ytterligare en attack, varefter han rapporterar att "fiendens" plan brinnande störtar ner mot havet.
Signalmeddelande den 13/6 1952, kl. 14.35, till Chefen för Kustflottan (CKF). Meddelandet innehåller order om att en motortorpedbåt ska gå ut till angiven position för att tillsammans med Flygvapnets Catalinaplan spana efter den försvunna DC 3:an.
(KrA, Chefen för Kustflottan /hemliga arkivet/, Stabsexp, serie F I b: 2).
Signalmeddelande den 13/6 1952, kl. 18.00, med väderprognos som visar de dåliga
väderförhållandena i området där DC 3:an störtade i havet. Sikten var stundtals mycket begränsad, vilket också framgår av Däcksloggböckerna från de fartyg som deltog i spaningen. (KrA, Chefen för Kustflottan /hemliga arkivet/, Stabsexp, serie F I b: 2).
Många frågor kring denna incident har väntat länge på sina svar. För de anhöriga kom väntan att bli mycket lång. Det berodde dels på att regeringen av olika skäl undanhållit en hel del av de uppgifter man har känt till, dels på att många av pusselbitarna finns i sovjetiska arkiv som länge var oåtkomliga för svenska ögon. Sedan några år tillbaka har troligen det mesta av den dokumentation som finns offentliggjorts. Men för att få de sista bitarna att falla på plats behövdes även en undersökning av DC 3:ans vrak. Trots flera tidigare försök från Försvarsmaktens sida dröjde det ända till juni 2003 innan flygplanskroppen (på privat initiativ) kunde hittas. Vraket bärgades utanför Gotska sandön den 19 mars 2004.
Sjökort som visar positioner för nedskjutning samt fartyg mm som deltog i sökandet.
I de första svenska pressmeddelanden om DC 3:an försvinnande nämndes ingenting om misstanken att planet faktiskt blivit nedskjutet, bland annat för att dölja det faktum att flygvapnet tillsammans med Försvarets radioanstalt (FRA) bedrev denna signalspaning. När ett av de svenska Catalinaplan som deltog i spaningarna efter DC 3:ans besättning också sköts ner den 16 juni gick det inte längre att helt och hållet dölja vad som hänt. Allmänhet och press kopplade samman de både incidenterna och
anade vad som hänt den försvunna DC 3:an.
Bakgrunden till nedskjutningen kan sökas i det kalla kriget och de spända relationer som var mellan Sverige och Sovjet. I kampen mellan öst- och västmakterna hade Sverige valt att vara alliansfritt. Officiellt förde landet också en neutralitetspolitik visavi de båda maktblocken. I praktiken var dock Sverige mycket västorienterat, både politiskt, kulturellt och militärt. Det har bland annat neutralitespolitikkommissionens utredningar visat. På vissa områden förekom också ett ganska omfattande militärt utbyte mellan Sverige och väst, framförallt USA och Storbritannien.
Ett av de objekt som hittades vid bärgningen av DC 3:an våren 2004. Det förefaller vara en lista med kontroller som skulle göras före start. Objektet tillhör Flygvapenmuseum i Linköping.
Den sovjetiska underrättelsetjänsten hade kunskaper om den svenska militärens västsamarbete. Exempelvis kände man till att material från den signalspaningsverksamhet som DC 3:an ägnade sig åt även kom USA till del. Visserligen gav svenskarna ingen dokumentation direkt till USA, utan materialet överlämnades regelbundet av FRA till Storbritanniens marinattaché i Stockholm.
Britterna vidarebefordrade det sedan till amerikanerna. Detta irriterade naturligtvis ryssarna. Mycket tyder också på att den högre ledningen i Sovjet egentligen inte var ute efter att skjuta ner DC 3:an. Det hela kan alltså ha varit ett misstag orsakat av bristande kommunikationer mellan Moskva och den lokala stridsledningen i Lettland. Först 1991 erkändes nedskjutningen officiellt av Sovjet.
På Krigsarkivet förvaras en del av de arkivhandlingar som belyser denna historia. Exempelvis finns här den svenska haveriutredningen i Flygstabens f.d. hemliga arkiv (Flygstabens hemliga arkiv, Flygsäkerhetsinspektionen, serie F: 1 a - 1 b).
Vidare hittar man en hel del dokumentation som behandlar svensk säkerhetspolitik under denna period, dels i Försvarsstabens underrättelseavdelning, dels i några personarkiv efter viktiga beslutsfattare.
Lästips:
Andersson, Lennart: Bortom horisonten. Svensk flygspaning mot Sovjetunionen 1946-1952. Stockholm 2002
Ds 1992:5: Nedskjutningen av DC 3-an i juni 1952 : rapport från DC 3-utredningen förlag/år: Stockholm : Stockholm 1992
FRA:
www.fra.se
Lampers, Lars-Olof:
www.svt.se
Lindholm, Rolf H: DC 3-affären 1952 och nu. Ingår i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift 1993.
SOU 1994:11: Om kriget kommit- : förberedelser för mottagandet av militärt bistånd 1949-1969. Betänkande av Neutralitetspolitikkommissionen. Stockholm 1994.
Steen-Jonsson, Cecilia: Ett folkbedrägeri : DC 3:an och svensk säkerhetspolitik : Sverige och NATO 1952-1992. Stockholm 1992
