Hemma igen! En mamma omfamnar sitt barn som har kommit hem från sommarkolonin den 10 augusti 1944. Foto: Tore Burnäs. Stockholms stadsmuseum, fotonummer SvD 34324. Fotot finns utlagt på
Stockholmskällan.
I slutet av 1800-talet hade arbetarna ingen lagstadgad semester men skolbarnen var lediga från skolan under sommaren och kunde driva omkring utan tillsyn på gatorna. Därför inrättade man skollovskolonier på avstånd från städernas dåliga inflytande.
Kolonierna ordnades ofta av kommunen eller någon förening, exempelvis ett fackförbund. Målet var att barn till fattiga industriarbetare i städerna skulle få möjlighet att komma ut på landet, andas hälsosam luft, äta stärkande mat och lära sig göra nytta.
Den första barnkolonin i Sverige ordnades av Tyska skolan i Stockholm som skickade ut arton barn på sommarvistelse i skärgården 1883. Året därpå bildades Föreningen för Stockholms skollovskolonier.
I skriften Råd och anvisningar för anordnande av sommarkolonier för barn m.m. från Statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion beskrivs syftet med barnkolonierna:
”Under vistelsen vid kolonierna erhålla barnen icke blott god omvårdnad i förening med en genomförd och noga övervakad kroppshygien; de komma även i åtnjutande av sund och närande föda, regelbunden vila och ett frisk härdande friluftsliv med bad i sol och vatten. […] Under förutsättning av ett rätt handhavande av verksamheten torde kolonierna därför icke utan skäl kunna betecknas som verkliga skolor i fysisk och psykisk fostran.”
Barnkoloniernas höjdpunkt var 1930–1950-talet då antalet kolonier var som störst. Under 1960- och 1970-talet började en annan syn på kolonivistelser råda; man ansåg att den kunde ha skadliga effekter på barnen.
Att umgås i stora kollektiv kunde leda till oönskat beteende, något som sången ”Brev från kolonien” av Cornelis Vreeswijk ger prov på. Antalet barnkolonier minskade drastiskt och idag finns endast ett fåtal skollovskolonier kvar.
